Klädesholmens historia 1590-1900

Några nedslag i de historiska källorna

Författat av Jens Sandahl, som kan nås per mail.

1500-talet

När folk först började använda Klädesholmen för bosättning och nyttja dess farvatten och hamnar för fiske och annat är höljt i dunkel eftersom  historiska berättande källor saknas. Först i mitten av 1600-talet går det att tala om en permanent bosättning på Klädesholmen som går att spåra i det samtida källmaterialet.

I slutet av 1500-talet nämns dock Klädesholmen för första gången och då i tre olika källor. Första gången är i ett trolldomsmål i Göteborgs föregångare Nya Lödöse. Den tidigare borgmästaren i staden, Olof Larsson, var anklagad för att ha bedrivit trolldom tillsammans med en trollkvinna från Tjörn. I rätten den 4 maj 1590 berättade ett vittne att ryktet om Olof Larsson hade uppstått på en båtresa från Klädesholmen: "...på tenn tidh dhe löpe medh ehnn bååtth jffrånn Klädis holmenn och igenöm Kyrke sunndh...".

I oslobiskopen Jens Nilssøns reseberättelse från 1594 nämns Klädesholmen på nytt. Vid biskopens resa från Marstrand till Tjörn beskrivs Klädesholmen och skärgården: "Saa drog wi i norduest ... til Klædesholmen en gammel fiskeleye der staa Henrick Gyldenstierns boe paa den høyre haand strax hos Tiørnehoffuit ligger fra Kledesholmen i sudoust hen ved 1 fiering."

Från 1594 finns Klädesholmen även utsatt på ett holländskt sjökort. Det är kartritaren Goeyvaert Willemsens "Die Caerte vande Oost ende West Zee". På kartan ligger Klädesholmen ("Clefsholm") norr om Marstrand ("Maesterlant").
 

    "Die Caerte vande Oost ende West Zee", från 1594

Ur: Pettersson, Johan - Skeppet med guldvaggan. En kulturhistorisk studie från 1700-talets Tjörn. (Malung 1984). Mot sidan 48.

Notera att kartan är "upp och ned-vänd". Norr är alltså nedåt på kartan.

1600-talet

Från första halvan av 1600-talet är det ganska tyst om Klädesholmen i källorna. I de skattelängder som började upprättas i Bohuslän från år 1610 finns ingen uppsatt som skattebetalare på Klädesholmen. En särskild skattelängd från 1645 upptar däremot tre stycken strandsittarhushåll här. Uppbördslängden över en skatt som togs ut över fiskeskutor åren 1646-47 har tre stycken skutor med från Klädesholmen.

Vid freden i Roskilde 1658 blev Bohuslän svenskt. I den första jordeboken som upprättades 1659 skrivs om "Klessholmen" att "Oppå denna Holme boor någre få fiskare inthet uthgöra till Cronan uthan allenast 1/4 Tuna fisk till länsmandn åhrligen". Strax härefter upplevde bohuskusten en kort sillfiskeperiod. På sommaren 1666 skickade Kommerskollegium ut sin vicepresident Israel Lagerfelt på en resa i Bohuslän för att förmå befolkningen att fiska sill. En av de platser Lagerfelt besökte var Klädesholmen.

Ett rikt källmaterial finns från 1660-talet i de bevarade domböckerna. I dessa figurerar Klädesholmen och klädesholmare i en del fall. Som exempel kan nämnas: Försäljning av ruttna ostron till överheten (år 1663), knivslagsmål (1666), olaglig ölförsäljning (1669), mord (1669), stöld av hummerkupa (1682), vrakplundring (1697).

1700-talet

    "Paskaert Voor een gedeelte van de Cust van Norwegen", från 1716

Ur: Pettersson, Johan - Skeppet med guldvaggan. En kulturhistorisk studie från 1700-talets Tjörn. (Malung 1984). Mot sidan 27.

Under perioden från slutet av 1600-talet till mitten av 1700-talet utvecklades Klädesholmen till en relativt betydlig hamn och lotsplats. I 1697 års jordebok anges fyra strandsittarhushåll på Klädesholmen och i 1748 års mantalslängd finns 34 personer uppsatta. I mitten av 1700-talet börjar den verkligt stora sillfiskeperioden och denna påverkade Klädesholmen i mycket stor utsträckning. Mängder med folk flyttade ut till fångstplatserna, och på Klädesholmen och andra ställen i skärgården byggdes en massa sillsalterier och trankokerier upp. Vid salterierna insaltades sillen och på trankokerierna utvanns tran ur den feta sillen. Tranet användes sedan som belysningsolja, till målarfärg, vid garverierna och vid såpatillverkning.

I de längder som finns upprättade över sillsalterier finns år 1761 tre stycken salterier på Klädesholmen. Dessa ägdes av marstrandsbor. Efterhand tog göteborgare över salterierna. 1787 var de fyra stycken. I början av 1800-talet fanns det sju stycken salterier på Klädesholmen. Ägarna kom främst från Göteborg, men ett salteri ägdes av en rådman från Varberg. Trankokerierna på Klädesholmen var i början av 1780-talet sex till antalet. Samtliga ägda av göteborgare. På 1780-talet ägde en strid rum mellan statsmakterna och en grupp trankokeriägare från Göteborg om avfallet från trankokerierna, och denna strid går i historien under namnet "Trangrumsstriden".  Trankokeriägarna ville släppa ut det i havet, men staten krävde att de skulle bygga dammar för att förvara avfallet. Detta resulterade i att flera av trankokerierna flyttades från Klädesholmen. År 1787 var det tre stycken trankokerier där. I början av 1800-talet fanns bara ett kvar. Om Trangrumsstriden har jag skrivit en uppsats som givetvis måste läsas: Trangrumsstriden av Jens Sandahl.

För att få rätt att släppa ut avfallet i havet organiserade de nämnda trankokeriägarna en undersökningsexpedition i den bohuslänska skärgården för att undersöka om havsbottnen och det biologiska livet i havet tagit skada av att trankokeriavfallet släppts ut i havet. Man intervjuade dessutom lokalbefolkningen och fråga dem om deras erfarenheter från sillfisket. En stor del av undersökningen och intervjuerna gjordes vid Klädesholmen. De intyg som expeditionen samlade in och som sedan trycktes "bevisade" givetvis att trankokerinäringens avfall var ofarligt för havet.

Exempel på intyg om "trangrumsets oskuld":

”Under Eds förbindelse och så sant oss Gud til Lif och Siäl hielpandes warder, hwilket wi med Hand å Bok, enär så påfordras, wela bekräfta, warder härmed intygat.

 1:o At Trangrums, enär det fritt fått från Trankettlarne i Siön utlöpa, då storm infallit blifwit å Siöbotten kringspridt, utan at man kunnat märkeligen det igenfinna; och om än något efter slutad kokning kunnat å botten qwarstanna, så har det likwist den efterföljande tiden emellan Påsk och Midsommar, sedan warmt blifwit, detta Trangrums i stora kakor upflutit, med Ostlig wind, ström och kanske af flere för oss okände orsaker blifwit bortdrifwit och förswunnit, utan at någon märkelig förändring af bottens upgrundande eller mindre fasthet kunnat deraf förmärkas.

 2:o At wi under all den tiden wi idkat Fiske, hwarken förmärkt at Sill skyr för Trangrums, (helst wi nu i sednare åren tagit den til större myckenhet än ofta tilförne skedt, och det lika om icke närmare Trangrumsdammar än förut skedt) ej eller kunnat förstå, at annan Fisk derföre bortwiker, då Torsk Cabillau på flera år aldrig til den mängd, som förledne wåras blifwit, så nära kring Klädesholmen och närliggande Trankokeri fångad, och desutom, den af oss så kallade Skarp-sillen, ej allenast, ungefärligen 8 dagar före Sillen här kring Klädesholmarne wisat sig under detta Fiske, togs uti wåra små Wader, utan den samma under hela Sommartiden, til en otrolig myckenhet jemte annan slags Skärgårds Fisk, af Wittling, Skäddor, små Torsk, Laxören med flera slag, stått kring Brygor, Trangrumsdammar, och på ställen, hwarest tilförne Trangrums blifwit utlöpt, och på så sätt som förut nämdt är kunnat qwarstanna, kringspridas och sluteligen förswinna.

 3:o Det uti Klädesholmen och derikring gränsande Holmar, Skär och Strander, Sill i synnerhet och flere resor, merendels först på Fisket tillstött och blifwit fångad til en mängd af Guds wälsignelse, som utan afseende på Trankoken, deras Grums utkastande, der likwäl hela koketiden blifwit fångad Sill, flere gånger helt nära både Grums och Trankok, och det til sednaste tider af Fisket.

 4:o At då Trankokerier slutat sina kok, och Salterierne uphördt at salta, hafwer Sill til flera tunnors mängd tagits på Garn, som wi antingen til föda eller til agn för Storfiske nyttjat. Som skedde på Engholms Salteri nära wid Klädesholmen den 4 December 1783.

Peter Olsson på Rönnängen.
Lars Olsson i Tolleby.
Rasmus Marcusson på Kalfven.
Knut Olsson i Liråhs på Tiörn. ”

Ur: Trangrums-Acten ... (1784), s. 75f. - Knut Olsson i Lirås på Tjörn är en inte obetydlig person för mig, ty det är min farmors morfars farmors farfar. (Jens Sandahl)

    Klädesholmen i slutet av 1700-talet

"Utsigt af Klädesholmarnes Fiskeläger och Hamn i Bohuslänska Skärgården aftagit

under påstående Sillfiske år 1794". J. F. Weinberg (1770-1832). Kungliga Biblioteket.

1800-talet

Knappt ett decennium in på 1800-talet försvann sillen från Bohusläns kust. Folk flyttade från skärgården i stora mängder. Salteri- och trankokeribygganderna lämnades att förfalla och flera samhällen bokstavligt försvann. De som stannade kvar fick uppleva fattigdom, svält och sjukdomar. På Klädesholmen var nöden särskilt stor. Det finns flera skildringar om hur folk svalt och sjukdomarna härjade. Vid koleraepidemin år 1834 dog drygt 15 procent av befolkningen på Klädesholmen, och folket där tillhörde det fattigaste i hela landet.

Samtidigt som nöden och eländet härjade var supandet väldigt utbrett. I sockenstämmoprotokoll och andra berättande källor går att läsa om det ohämmade fylleriet vilket man försökte stävja utan att lyckas. Det fanns flera krogar där brännvinet utskänktes och männen skuldsatte sig för att få sina drycker.

Från mitten av 1800-talet började storsjöfisket att utvecklas och vid sidan av detta även beredning av torkad och saltad fisk. I slutet av 1870-talet kom sillen tillbaka till Bohuslän och på Klädesholmen inleddes en ny storhetstid för sillkonserveringen, som fortsatte även efter att sillperioden tog slut vid sekelskiftet.